Klocka startades 1990 som ett gymnasialt, roligt projekt av Mårten och Rikard, och har i mognaden fått ett allvar utan att för den skull tappa det humoristiska. För visst kan väl saker vara både allvarliga och roliga på samma gång?

Rikard och Mårten skrev låtar snabbt och spelade in dem direkt på kassettband, inte med någon större finess kan man i efterhand konstatera. Men det blev en 13-låtars-kassett som duplicerades i tjugofem exemplar med en bild av en blåklocka på omslaget och ett prydligt litet texthäfte. Bandnamnet blev "Jag har ingen klocka, men jag har en knapp som är borta" (farförälders försök till ordvits), vilket var lite omständigt och förkortades till Klocka för nästkommande utgåvor. Bland ihågkomna låtar på "En negativ tunga" märks Pessimistens visa, Skäl att döda och En lycklig värld, vilka vid sällsynta spelningar än idag kan förekomma.

Bara halvåret senare var det dags för "En sista jorden" där tolv nya låtar kombinerades med tolv från debutalbumet. Få av dessa låtar spelas idag, men exempelvis "Lämmeltåg mot döden" och möjligen "En lycklig värld tre" skulle kunna vara värda ett bättre öde.

På det svarta albumet "Den siste anständige" gjorde Markus och Daniel sin entré; för att de ville och för att de tillförde så mycket till musiken, samtidigt som det blev ännu roligare att spela in. Markus introducerade elgitarrmelodier och mystiska sound; Daniel trakterade basen föredömligt. På denna utgåva var inspelningen avsevärt mer professionell; och det fanns antydan till sound, men framför allt en tydlig kompromisslöshet och känsla för det autentiska. Texthäftet som medföljde kassetten innehöll en bild per låt, vilket återspeglar den helhetstanke som genomsyrar Klockas produktioner. Bland de mer namnkunniga låtarna fanns Lappen, Skallgång och Ensamma Eva.

Ett par år senare genomfördes en session i Markus hus där sex låtar spelades in; bland annat "Kvinnan i sjön", "Smittan" och "Lys" som oväntat blev stämningsfylld skräckpop. Tyvärr hann inte inspelningarna kopieras innan rullbandet mystiskt försvann...

Ungefär vid denna tidpunkt stod det klart att den allra mest fruktbara metoden var att
Mårten skriver texterna, Rikard tonsätter dem. Bandet samlas, repar och spelar in, helst på en och samma gång. Ett flertal spelningar på Arvikafestivalen gjordes, och det kunde konstateras att ingen som sett en konsert inte tyckt att det varit bra.

1998 var det dags att spela in på riktigt i Silence studio utanför Koppom. Erik anslöt till vad han själv brukar kalla "den oheliga trubaduralliansen". Som det proffs han är kunde han både lära sig snabbt, samt tillföra den rätta känslan ett ännu djupare ljudavtryck. På fem dagar spelades fem låtar in; och det hela resulterade slutligen i en riktigt snygg vinylsingel med Lappen och Skallgång, som inte sålde i större upplagor.

Fem år senare var det dags igen; det fanns fem nya låtar att spela in, vilket skulle kunna rendera ett fullängdsalbum. Markus rattade återigen ljud, de andra kunde mest njuta i spelglädjen. Den sista natten under inspelningen gjordes en orgelkavalkad på skivans avslutande spår: en wurlitzer, en hammond, en 60-tals-synth, en tramporgel och en flygel förenades vilket gav ett resultat där man kan upptäcka nya harmonier ju mer man lyssnar på låten.

Efter två års arbete med mixning och det organiska texthäftet har skivan givits ut under 2005; publiken får ta del av den, och bandet kan känna sig stolta över en helgjuten produktion från idé via text, musik, inspelning, mixning, mastring, design till produkt.

Den bästa beskrivningen av musiken som hittills hörts är "svår, svensk pop". En sak som dock står säker är att Klocka gör sin egen grej, att de är så otillrättalagda att de kallats "skitmusik" och "i särklass det absolut sämsta jag någonsin hört släppas på ett skivbolag" (www.joyzine.se) Men naturligtvis är de djupt uppskattade också, framför allt av de som sett dem live, då utrop som "satans vilka bra texter" och "inte ett enda svagt spår" inte hör till ovanligheterna. Numera lär det bara bli sällsynta tillfällen att uppleva dem "på riktigt" då de placerat sig geografiskt i Montreal, Göteborg, Arvika, Stockholm och Reykavik.

Ett litet försök till analys:

Harmonierna går i moll genom hela skivan, med en förkärlek till öppna visackord. Det är en konst att i enkelheten hitta det unika, samt att överraska och utmana med ett par, tre ackord.
Melodierna är också relativt enkla, och delas mellan sången och elgitarren. Pentatoniken kryddas med kromatiska upp- eller nedgångar.
Arrangemanget är ibland det traditionella: vers, refräng, vers, refräng, men det finns flertalet spår där ett stort antal verser följs av ett efterspel, eller en kortare refräng; utan att återkomma till versen igen. Detta anpassas utefter låttexten; och det märks en förkärlek för att låta versen och refrängen glida ihop och bilda en helhet.
Rytmiken och soundet handlar förstås om att hitta rätt känsla för att sedan försöka förmedla den. Fyrtakt dominerar, men även tretakter av olika slag används.
Vid inspelningen var soundet sprättlätt att få till för vissa låtar, medan andra krävde mer tid och experimenterande innan det hamnade på plats.
Texterna är filmiska, tänkvärda och roliga, inte sällan med teman som natt, död och ensamhet. De är skrivna i rytmisk vers där det ibland tas friheter med avseende på rimmen. En ej längre bevarad hemlighet är att rytmiken i texterna utgår från en existerande låt som övriga bandmedlemmar inte får reda på vilken det var.

Visst har bandet planer på uppföljare, men än har inget nytt material hörts eller synts...


Mårten Ivert; sång. Filmare och textförfattare.
Rikard Edgren; gitarr, kör. Programvarutestare och filosof.
Markus Hedelin; elgitarr. Tvåbarnsfar och melodikonstnär.
Daniel Söderberg; elbas. Mer känd som Dwayne Sodahberk?
Erik Qvick; trummor. Islands bäste trummis!


1990  En negativ tunga, 13-spår-MC
1991  En sista sked av jorden, 24-spår-MC
1993  Den siste anständige, 10-spår-MC
1995  The lost album, försvunnen 6-spårsinspelning
1998  Skallgång/Lappen, vinylsingel
2005  Det gäller att vara beredd, 10-spårs-CD (klicka för texter och ackord)