en kvinna täckt av höstlöv och sjögräs
låg uppsköljd på stranden en dag
en morgon då blommorna blommat
och hösten varat ett tag
med en blek hy likt oslipad marmor
och ett hårsvall svart som min själ
hennes ögon likt två gröna magneter
gjorde mitt korroderade hjärta till träl
det smälte och rann ut i blodet
och fyllde varenda ven
med åtrå, kåthet och hunger
efter kroppen så mjölkvit och ren
jag stod där och tittade och väntade
medans mina moraliska spärrar drogs med
i den lavin hon startat i mig
varje sekund utan henne jag led
jag ger upp mina mörkaste tankar
och sätter mig långsamt ner
bredvid kroppen och blickar mot havet
där allt så naturligt sig ter
så här har det alltid varit
jag tänker med ångest och lust
och så här ska det alltid vara
vid denna, av sand klädda, kust
jag tänker på evigheten
och på vårt lilla korta liv
som omringat är utav sömnen
det ger min situation perspektiv
relativt till ändlösheten
blir min åtrå av flickan ett noll
jag själv ett sandkorn i rymden
vad jag gör spelar ingen roll
jag lutar mig långsamt mot henne
och plockar med handen bort tång
och höstlöv som klistrats mot huden
jag sjunger för henne en sång
en sång om skönhet och ångest
och stränder och lyckan så spröd
om åtrå, livet och rymden
om moralbarriärer och död
när hennes hud är avklädd sin lövskrud
är dagen på väg att gå bort
solen är rödgul och dödssjuk
flickans korpsvarta hår är nu torrt
jag tar av mig och lägger mig bredvid
kvinnan i sanden den grå
mina sinnen börjar att slockna
och mitt hjärta det slutar att slå
||: Em Em/D# :||: A D#/B :||